|
Han vandrar runt i en vårstad. Vår med betydelse gånger två. Vår som att körsbärsblommorna äntligen blommar, vår som att allas axlar blir brända och vår som att uteliggarna super sig extra fulla utanför systemet.
Men också vår som i att staden är vår, eller snarare var vår. Nu är det inte så längre.
Han titulerar sig själv som en borttappad själ, en sökare som försvann och blev rädd för att åter bli funnen.
Tre gånger i sitt liv har han sagt att han vill dö. Förmodligen har han aldrig riktigt menat det fullt ut. Det har bara varit tre sådana tillfällen då knivar i hjärtat inte ens kan förklara smärtan han kände.
Första gången var han tolv och hans katt Lucifer dog en brutal död. Allt stelnade, hans lungor klibbade fast vid insidan av hans hud och det kändes som att han aldrig skulle kunna leva igen. Och då sa han just det "jag vill dö".
Andra gången han nämnde att han ville dö var han insåg att lycka och kärlek inte var något han skulle få ihop. Det skulle alltid vara det ena eller det andra. Och då denna insikt slog honom så bet han ihop sina tänder, stängde ögonen hårt och sa, för andra gången i sitt liv "jag vill dö".
Tredje, och hittills sista gången han yttrade att livet inte var något som behagade honom var för cirka ett år sedan. Det var när han kom att bli en borttappad själ. Han satt fastfrusen på en bänk under en svart natthimmel och skakade så varsamt på huvudet att det var omöjligt att se. Det var bara han själv som visste att han skakade på huvudet, ingen annan kunde se det. Då den enda närvarande personen förutom han själv satt lika tyst och tittade på allt som inte var han, var det ganska uppenbart att skakningarna skulle förbli hans egna.
Hon gick ifrån bänken utan att titta bak och han mumlade tyst (fastän han helst ville skrika det så högt han förmådde, med viss risk för att rösten skulle brytas) "jag vill dö".
Det var på den bänken som staden slutade vara deras, slutade i princip existera för honom. För nu var han fast i en stad som han inte längre hörde hemma i. Han kunde inte finnas till ensam, han var tvungen att samexistera, tvungen att alltid var plural, för nu hade han förlorat båda kärlek och lycka, två små ord som han aldrig förut insett att han ägt förrän han gick miste om de båda.
En borttappad själ i en vårstad, rädd för att åter bli funnen. Han hade slutat söka för vad fanns det att söka efter? Sorg och bedrövelse, svikna nätter och olyckliga röster. Han ville inte längre vara fast i en låttext om den döde som levde. För han hade varit konstant död sedan den kvällen han blev lämnad och borttappad.
Han var ensam men inte stark. Han skulle för alltid brytas ner, för han var den borttappade själen som inte skulle bli funnen igen.
|
