|
När saker som jag tror ska trycka ner mig långt under ytan och dränka mig händer. Stapplar runt i ett jävla universum av förvirring, svek och tonår. Letar förblindad efter en utgång med vetskapen om att det inte finns någon.
Har tappat förmågan. Känner med fingrarna över marken, över väggarna. Drar fingrarna längs mina ben och mina armar. Hittar inte mig.
Nu finns det inte fler franska pojkar med bruna tunnelögon, balkonger och skrivmaskiner. Dammiga vägar och nattbad har tagit slut och kommer inte komma tillbaka.
Strykarkatter och sommarbriser blev det underskott av så vi tog bort det från budgeten.
Hjärnan vill absolut inte producera fram fler löjliga tankar och fantasier Agnes. Du måste förstå att detta är en verklighet och att det är den du måste leva i. Att dagar för drömmar är förbi precis som tiden för tillförlit och kärlek är. Du måste hitta dig själv i det tomma rummet.
Suck.
Griper tag i något som hjälper mig upp på benen. Balanserar på kanten till förstörelse men lutar mig istället bakåt, men bara för att en sekund senare slänga mig ut i osäkerhet och självförstörelse.
För jag vet att det är där jag hör hemma. Jag hör hemma där morgondagen inte är något bestämt. Jag hör hemma i något större. Något där jag får plats att existera.
Det är där jag hör hemma och där är det jag.
Jag och inte du, inte ni, inte han, inte hon. Det är jag och det är jag som räknas. Det är så det ska vara det är det som är rätt.
Jag måste bara hitta de sista bitarna och sätta ihop hela mig.
Sen är jag jag igen och det är då jag hittar dörren ut.
|
